Reflektion V. 10

Denna vecka har varit spännande och samtidigt förvirrande och mycket givande. Vi har läst en bok om Barns bildskapande, teoretiska perspektiv och didaktiska konsekvenser av Ulla Löfstedt och Kobran, nallen och majjen, Roger Säljös kapitel. Den första boken tyckte jag var lite svår att förstå eftersom författaren hoppade runt så mycket i de olika teorierna att jag tillslut inte kunde hålla isär dem (kan bero på att jag inte är så kunnig i detta ämne kanske?) men sedan när jag läste Säljös kapitel i Kobran, nallen och majjen började jag förstå de olika teorierna och vilka didaktiska konsekvenser dessa teorier kan ha. Det som också hjälpt mig att förstå är att vår lärare har berättat om dessa och gett lite exempel som i alla fall för mig fått mig att fatta kopplingar till hur det hela hänger ihop. Sedan har vi ju också diskuterat i våra baslags grupper och detta har hjälpt mig mycket.

Vi har också övat oss i att vara med i- och hålla sokratiska samtal. Detta har lärt mig att lyssna mer på andra och att det som sägs är det viktiga, inte vem som säger det. Att både våga tala men även att våga vara tyst, för att se om någon annan har samma tanke eller åsikt.

Vi hade också under veckan haft workshops. Två ganska enkla övningar som utgår från personernas erfarenhets världar eller närmiljön där man befinner sig, för att skapa inkludering av alla i gruppen.

Att tänka tillbaka på den första dagen då vi började på HDK. Känslor (pastellkrita), ljus/mörker/skuggor (kol), räkna med kroppen som mätinstrument (papper och penna), rita detaljer (blyertspenna), iakta människor som befinner sig i närheten/vad gör de/hur beter de sig? (papper och penna)

Att rita var vi kommer ifrån (papper och penna). Här kan personerna rita olika saker som de kommer att tänka på som exempelvis föräldrarna, förlossning, barnet i magen, staden/samhället de kommer ifrån, symboler för staden, rita landet/flaggan, befruktningsögonblicket, The Big bang och så vidare (detta var vad vi ritade). 

Här öppnar man upp för mångfald av tankesätt och bilder. Inkludering av alla gruppmedlemmar, vi alla kommer någonstans ifrån och här kan det inte bli rätt eller fel. Bilderna blir personliga. Det som jag tänker ta med mig från dessa workshops/föreläsningar är att barn skapar bilder på olika sätt och  med olika syften. Det kan vara för att berätta, för att öva att rita något eller att använda ett symbolspråk. Då kommer man också in på att människor tidigt lär sig att kategorisera (se olika figurer/saker och att  värdera/döma) och se konturer (närhet till varandra/likheter med varandra). Barn har ofta frågor om fint/fult och rätt/fel, vem avgör detta? Vi som vuxna måste öppna upp för andra synsätt. Att våga ha en dialog med barnen om deras bilder. Att också kreativitet, nyfikenhet och processen i bilden/projektet är viktiga och sedan ligger bilden i betraktarens öga, vad ser du? Vad ser andra? Vad ser bildskaparen? Samt att jag vill ta med mig hur jobbiga nya uttrycksformer och nya processer och stress kan vara, något att komma ihåg för framtiden!